Då brister som i jubel vårens knoppar...

var det inte så Karin Boye skrev en gång? Det frusna blev till vår.
Här känns det mer än fruset med ett ben som inte fungerar riktigt sedan snart tre veckor tillbaka. Ja, jag vet att jag borde gå till läkaren...
Och jag är så trött på att gå här ensam med katten...
Det är till och med så att jag har snuddat vid tanken på att inte vara ensam... bara snuddat! bara tanken!


Har du någon gång suttit vid ett totalt hoptrasslat garnnystan och rivit och slitit i trådarna tills du till slut menar att det är dags att ge upp, då du plötsligt hittar en tråd som gör att allt löser sig, och du får rätt på härvan?
Eller som när jag häromåret skulle ta bort en gammal cypressbuske med jättestarka rötter. Jag grävde, slet och drog och var färdig att låta den stå kvar när rötterna plötsligt lossnade, och jag fick upp busken.


När är det tid att ge upp? Vet man det?


Idag skrev jag på facebook att jag är 150 år och ängen i trädgården (så känns det nästan just nu) är genomblöt.


Någon tyckte att jag var ung i sinnet. Alltid något att glädja sig åt när kroppen inte hänger med!