Idag hade nöden ingen lag. Jag var tvungen att sätta mig i bilen och köra till stan för en present till en väninna. Och det gick bra! Det gjorde lite ont under foten- för ännu är jag inte helt okey i foten/benet- men det gick att köra de tre milen, fram och tillbaka.
Jag har alltså inte kunnat köra längre än till affären i byn på nästan sex veckor.
Så kunde jag gå på min väninnas 80-årsuppvaktning. Där var det mycket folk, för det här är ett ytterst socialt par.
Det charmiga är att jubilaren lika gärna kunde ha fyllt femtio eller högst sextio år, för hon ser både oförskämt ung ut och är pigg och alert.
Jag är mycket glad för mina vänner/väninnor. Och de flesta har jag känt i många, många år. De äldsta sedan 11-12 års åldern.
Ikväll fick jag se på nyheterna att en motorcyklist i 40-årsåldern hade omkommit i en olycka i Malmö. Min sons motorcykel har gett mig mycket ångest under åren, även om jag är övertygad om att han kör ansvarsfullt. Då är jag tacksam för sms:n och för min gulliga svärdotter som verkar förstå en mors oro. Sonen har väl inte alltid helt den förståelsen! Eller han kanske bara låtsas att han inte förstår? Så för säkerhets skull skickade jag ett sms till honom och ett till henne. Och svaren kom snabbt- från båda! Tekniken har sina fördelar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar