Egentligen borde man ju bara strunta i deras löjliga diskussioner. Dessa präster som nu är så hysteriska inom Svenska kyrkan, inte minst med tanke på att det har valts en kvinna till ärkebiskop.
Men så hörde jag ett radioprogram där det sades att apartheid i Sydafrika startade inom kyrkan och då får ju allt en annan tyngd.
Nu har det alltså gått alldeles för långt för deras självkänsla. För den självkänslan bygger naturligtvis på att de är unika, inte enbart som män, utan också som de som har en sorts privilegium på Gud och definitivt på hur Bibeln, denna gamla skrift med tusentals motsägelser, ska tolkas.
Det är väl klart att det inte kan vara lätt att från att ha varit byarnas mest upphöjda och respekterade på många håll ha börjat betraktas som halvt löjliga figurer, som kämpar för sin och kyrkans överlevnad, om än med tjockare plånbok än vad som någonsin har varit fallet förr, men med kanske endast ett tiotal besökare på gudstjänsterna. Befolkningen visar tydligt att de struntar i vad som sägs från predikstolen, ofta trots att de är djupt troende på Kristus och Gud.
Men fortfarande kan man bli fin i den kyrkliga hierarkin. Man kan bli biskop och ärkebiskop. Och de rollerna får minsann inga kvinnor inta för den här sortens herrar!
Med denna statusförlust måste man ju hitta nya vägar att bli uppmärksammad på. Man kan vara den store försonaren i en pedofilhärva. Då har man naturligtvis helt glömt bort hur man för ett antal år sedan var den store pedofilförsvararen för någon som "avtjänat sitt straff", och hur man anklagade de som var rädda för att sådant fanns i bagaget! Detta får man nu stoppa långt ner i sitt förflutna.
Och så kan man bli känd i landet som den som lät kyrkklockorna genljuda medan nazisterna marscherade. Jag skulle vara mycket nyfiken på om det finns fler än jag- kanske församlingsbor eller före detta sådana? - som hånskrattar åt detta tilltag.
Länge leve statusen! Länge försöker man leva på statusen! Den som faktiskt är förlorad till förmån för andra personer med ödmjukhet och medmänsklighet. För det är sådana som Antje Jackelén en stor majoritet av oss inom Svenska kyrkan vill ha. Det är nog det enda sättet som Svenska kyrkan kan överleva på som en sann kristen kyrka! Med ödmjukhet- inte med uppblåsthet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar