Det är inte ofta jag numera tycker att en gudstjänst är riktigt bra, men det tyckte jag faktiskt när jag såg tv-gudstjänsten i söndags. Den var både bra i predikan och i musiken, och solosångerna var fantastiska. Jag orkar inte dra mig ner till den enorma basilikan som vi har här i byn och sitta där med ett tio/tjugotal personer. Det känns ödsligt, och jag hittar inte alls någon känsla av gemenskap i de gudstjänsterna. Annat var det när kyrkan reparerades, och vi tvingades ha gudstjänsterna i församlingshemmet.
Prästen pratade om dem vi i grunden är. Ja, vilka är vi i grunden?
Mycket hämmar vår utveckling och potential. Själv anser jag mig vara ganska så skolförstörd. Vår skola ströp i mycket vår kreativitet, inte minst gäller detta för mig själv i teckning och i skrivande. Jag är säker på att jag hade kunnat vara mycket bättre om jag inte hade haft strikta linjer för rätt och fel.
Så är det nog för många av oss. Vi kör på halv maskin, kommer aldrig riktigt loss, orkar inte befria oss själva och hittar inte heller någon annan som gör det. Och om vi hittar någon vågar vi kanske inte lyfta.
Jag vågade inte lämna Sverige för Italien en gång i tiden. Till exempel. Nu blev livet bra men annorlunda ändå, och mina barn hade ju inte varit födda om jag hade bott där.
Kanske blir man trött av att känna sig låst. Jag vet inte. Men visst skulle vi väl alla vilja känna oss- blomstrande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar