Trött på att sitta här

Det är verkligen skrämmande hur skört livet är, och hur lätt det är att bli handikappad också av ganska små saker. För ett ben som inte fungerar som det borde är ju ingen stor sak, egentligen. Nu har jag varit fastlåst i mitt hem, frånsett att jag har kört till affären för att handla några gånger och varit i trädgården och jobbat lite en dag, i fyra veckor. Hur är det för dem som alltid sitter så här? Människor som i åratal är orörliga.
Men visst, jag är bättre, jag kan gå här inne utan käpp, även om det är bra att avlasta benet, och jag kan sätta mig ner utan större besvär.
Sakta löper tiden iväg ifrån mig medan jag sitter här i en tillvaro som bara tillhör mig och katten, nästan i vart fall.
Jag orkar inte heller ta emot besök som jag känner mig.

Samtidigt är det fascinerade hur små saker blir till stora saker. Att kunna gå till brevlådan själv. Att kunna handla, om än stödd på kundvagnen och med käppen i den. Att ha bilen utanför dörren direkt. Små vardagliga ting som blir jätteviktiga.
Livet är skört som en spindelväv, skrev min svägerska till mig en gång när min bror på en sekund fick hjärtstopp. Från ett sammanträde och på väg till skrivbordet stannade hans hjärta. Han räddades som genom ett under. Men livet stannar upp, vi blir iskallt medvetna om skörheten i det och i oss själva.

Och jag har blivit mycket medveten om kilona som måste bort! För att knäna ska orka bära mig!