Man tror att man har gått igenom och glömt. Det som fanns finns inte längre, kränkningarna är glömda, dem man lämnat har man lämnat, och man är fri.
Så inträffar något som gör att man inser att detta inte alls är fallet. Man bär bara sitt bagage osynligt, men det tynger samtidigt.
Musik kan förflytta en, en melodi kan sätta igång en minneskavalkad. En dödsannons kan väcka vånda och ånger. Varför pratade vi inte med varandra innan du var död?
Det sker en sorts tidskullerbyttor i våra liv, där man kanske inte riktigt vet var man befinner sig till slut.
Om man, som jag själv har gjort, har flyttat några gånger och arbetat på olika platser, kan man ibland bli förundrad när man upptäcker hur saker finns kvar på de ställen man har varit. Ibland åker jag förbi ställen där jag har bott förr. Mina föräldrars och mostrarnas hus på Bellevue i Malmö. Huset i Hjärup, som vi hade när jag var gift. Lägenheten i Oskarshamn och lägenheten i Flemingsberg. Det finns människor här som fortfarande bor kvar på samma ställen, rör sig i samma kvarter och minns saker på ett annat sätt än jag gör, för minnena är från den plats där de finns kvar, för mig är de från något passerat och lämnat.
När man snurrar i det förgångna är det svårt att vrida blicken framåt. Särskilt när man, som jag gör just nu, är bunden till hemmet med ett skadat ben. Jag känner mig fången, inte bara fysiskt utan mentalt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar