Jag tror på vägledning...

Min tro är något ganska levande i vardagen. Jag är helt övertygad om att det finns en kraft, som jag kallar Gud, som träder in i våra liv. Som nu när jag var så kaxig och skulle klara mig själv. Och plötsligt rasar jag liksom ihop fysiskt efter en lång bilkörning med ben som inte längre fungerar, och jag blir helt utlämnad och känner mig övergiven. Då tror jag att Gud talar om för mig att jag inte klarar livet på egen hand.
Eller förra året, när fästmannen hade blivit uppretad över något som jag hade skrivit och lät den redan inköpta biljetten hit förfalla och inte åkte, och jag blev arg över detta, och jag ett par dagar senare föll handlöst i rabatten när jag skulle rätta till en ljuslykta och lutade mig mot den, och den brast. Då kom han.
Jag känner pekpinnarna. Visst, det är självförvållat, men jag har väl kört bil massor av gånger, långa sträckor, utan att mina ben har lagt av efteråt. Nej, det är nog något som man ska lyssna på när sådant här händer.
Jag skulle kunna räkna upp många vägledningstillfällen, som jag har upplevt det, i mitt liv.
Så min Gud sitter inte fast i någon trycksvärta precis! Även om hans ord och berättelser om honom så klart också finns i Bibeln. Men det viktiga är den levande Fadern  som tar hand om sina bångstyriga barn. Tror jag!
Detta påminner mig om något som jag för många år sedan hörde i en predikan där prästen sade
-Kyrkan är inte ett mausoleum över en död Gud!
Kloka ord, tyckte jag då, och det tycker jag nu också.