Tystnad stressar mig

Få saker gör mig så illa som när någon tiger om jag har försökt att säga något till honom/henne. Tystnaden är för mig något mycket otäckt för den kan inrymma allt. Den kan vara tecken på ett avståndstagande, tecken på medhåll eller ett försök att osynliggöra en. 

Det är mycket illa när tystnad praktiseras i kyrkliga sammanhang. På Åke Bonniers blogg händer det att människor som ställer frågor helt enkelt inte får svar. Detta gällde en präst för ett tag sedan, och inte heller jag har fått svar på frågan om det någonsin har funnits en tro på reinkarnation inom kristendomen. Är det ett enkelt sätt att komma ifrån frågorna att bara tiga? I vilket fall tycker jag att det är ganska fult att uppträda så. Då drar man sig från bloggen!

Motsatsen till tigandet är naturligtvis när man bombarderas av ord. Det är inte heller så bra, det tröttar och till slut orkar man inte ens läsa det som är skrivet.

Ibland kan det finnas en nyckel i orden, en nyckel till stängda dörrar. Man kan tveka att sätta nyckeln i låset och vrida om. Och man kan ångra sig att man inte gjorde det när det är för sent!

Det gäller ett val, kanske ett livsavgörande val!