Mina släktingar, mostrar och en frånskild morbror, som bodde i villa mitt emot vår, hade till en början ingen egen tv, utan kom in och tittade hos oss. Det var ofta ganska mycket spring på kvällarna, för de kom inte samtidigt och gick sällan samtidigt hem. Och varje gång som någon kom eller gick skällde vår collie.
En av mina mostrar hade blomsteraffär, där också vår mor arbetade. Det var en duktig kvinna som också kostade på sig själv en del. Med förundran tänker jag nu på hennes persianpäls, alla hattar och teaterbesök. Men, då, när jag var barn, uppfattade jag inte detta som speciellt exklusivt. Det är först nu som jag har insett att det faktiskt var det.
Denna moster hade samtidigt en sorts känslighet som jag tyckte var konstig. När det visades krig eller andra hemska saker på tv reste hon sig från stolen och lämnade rummet.
Nu förstår jag henne så väl. Det händer ofta att jag knäpper bort program som jag tycker är otäcka. Men visst, det är säkert värre scener på rutan idag än det var förr. Och utan de minsta skrupler låter ju programansvariga oss kastas från njutbara program till exempelvis reklam för hemskheter i andra program.
Ibland tänker jag att jag nog inte är skapad för det här samhället, för jag orkar knappt se de hemskheter vi gör varandra i form av krig och djur som plågas för vår välfärds skull.
Sedan är det ju inte bara i media som vår mindre aktningsvärda natur framträder. Den framträder ibland också i vårt förhållningssätt till våra medmänniskor. Det är lätt att hamna i krig ibland.
En idyll målad av mig för några månader sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar