Vi människor är varandras miljö. Detta kan väl inte sägas tillräckligt mycket. Vi speglar oss i varandra och får vår självbild genom vad den andre/de andra förmedlar till oss om oss själva. Man behöver inte vara särskilt svag för att fungera på det sättet, för så är det.
Därför är det otroligt viktigt att vi väljer en miljö där vi växer.
Men samtidigt måste vi också ha något med oss som andra inte kan röra.
Kvinnor i min generation har ofta haft en nedvärderande kvinnosyn i omgivningen att brottas med. Ibland har det bara varit en sorts underton av ett mindervärde, en självklar underlägsenhet.
Jag har mitt liv delvis dokumenterat sedan 1957 i små anteckningar om jag har gjort något speciellt på dagarna. Mest handlar det om vilka jag har träffat och om jag har varit borta någonstans.
I samband med en av mina gamla väninnors 70-årsdag träffade jag en kvinna som hade många av mina gamla vänner gemensamma med mig. Det var spännande. Men min väninna och jag kom då också att tala om en händelse i det förflutna som fick mig att gå tillbaka i mina gamla noteringar.
Igår plöjde jag igenom ett helt år i det förflutna, och jag blev både upprörd och arg över det jag kunde läsa mellan raderna.
Vilket kvinnoförtryck och vilken dålig behandling jag utsattes för av den unge man som jag då (i flera år) umgicks med. Och jag reagerade inte ens utan trodde hela tiden att det var fel på mig. Jag, en ung, skör, mycket söt, smal och känslig person med ganska bra betyg i skolan och med vissa begåvningar och i en familj med bra ekonomi i ett av Malmös bästa villaområden.
Jag lät mig nedvärderas av denna gräsliga person.
Efter många turer lämnade han mig för en annan, men försökte sedan komma tillbaka igen genom ett brev. Den gången var jag i Italien och förlovade mig där, och mina föräldrar gav mig inte brevet förrän jag kom hem igen. Heder åt dem!
- Vi tyckte inte att han var bra för dig, förklarade min mor detta tillvägagångssätt med.
Så rätt de hade! Fast de borde kanske ha sagt detta mycket förr.
Efter sådana relationer måste man komma på fötter igen. Jag var en uppvaktad ung kvinna, och det var inte så svårt för mig.
Sedan har det funnits andra tillfällen i livet då människor har nedvärderat mig och försökt få mig att känna mig dålig. (fastän jag nog inte alls var detta) som när jag blev utmanövrerad från en rektorstjänst.
Då gällde det att hitta något som fick mig upprätt på nytt. Det hittade jag genom studier och intressen.
Världen gungar till när någon har försökt stjälpa en, och den kan gunga ordentligt.
Därför gäller det, tror jag, att ha något som ingen annan kan röra. Att satsa på någon styrka hos en själv (sådana har vi alla) där andra inte kommer åt kompetensen eller egenskapen.
För att ständigt luta sig mot andra och bygga sin trygghet och sin självbild enbart på vad de tycker, är faktiskt ingen bra idé, om man inte vill riskera att kunna sjunka, eller rättare att bli sänkt, rätt som det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar