Att veta vad man väljer- om ärkebiskopsvalet

Vi står inför ett ärkebiskopsval i Svenska kyrkan och nomineringarna ska ske den 5 september, men redan är en del namn nämnda. 
Bland dem som nämndes vid ett informationsmöte var biskopen i Skara stift, Åke Bonnier. Hur han är som biskop i stiftet kan naturligtvis ingen utomstående bedöma, det enda jag har sett av honom är på hans blogg och när han har varit med om kungligheters högtider på tv. Sedan har jag visst en gång varit med vid en konfirmation som han ledde av ett kusinbarn på Lidingö, men jag har inget minne av honom där.

Mina erfarenheter av honom, som kommentator på hans blogg är, som jag har skrivit tidigare, inte så goda. Jag anser att han har uppträtt ytterst respektlös många gånger, både då han har låtit kränkningar av andra kommentatorer stå kvar på bloggen, och då han har plockat bort kommentarer som inte har varit kränkande på något sätt, däribland mina. Att åberopa "pastorala skäl" när man är respektlös mot en gammal dam, håller inte i mina ögon.

Nej, honom hade jag inte velat ha som ärkebiskop! Skönt att han inte ställer upp, tycker jag. Det räcker inte med vackra ord för mig, man måste också i handling visa att man hyser respekt för sina medmänniskor. Detta är en absolut förutsättning för att en präst eller biskop ska vara trovärdig i mina ögon.

Jag var givetvis inte glad när den nuvarande ämbetsinnehavaren blev ärkebiskop. Nu var han ju inte precis förstahandsvalet, ja inte andra eller tredje heller, vad jag minns, men när han kom dit lämnade jag Svenska kyrkan. Den mannen vet jag en del om efter att han var min ordförande som biskop, när jag var rektor på Oskarshamns folkhögskola. Det man kunde befara skedde väl också efter det att han tillträtt ämbetet. Tio (visst var de tio?) personer från Kyrkokansliet i Uppsala kom på ett eller annat sätt bort, och bort kom också biskopen i Växjö, hans efterträdare. Det var sådant jag skulle ha varnat för, om jag hade varit i den positionen. Men nu var jag inte det.

Den som fick mig tillbaka till Svenska kyrkan efter 1,5 år var biskopen i Lunds stift, som genom sitt vänliga bemötande när jag mejlade till henne i en fråga fick mig att återfå hoppet och förtroendet för Svenska kyrkan. Hon är en av kandidaterna till ärkebiskopsstolen, och jag tror att det blir hon.

Det gäller att veta vem man väljer och vad denne står för. Man måste ha en hel del på fötter för att kunna uttala sig om hur de sköter sig i sina nuvarande ämbeten. Man kan inte bara höfta till hur man tror att det är.
Frågan är vart kyrkan ska gå. Vilken väg vill vi att den ska gå? Efter detta ska valet ske. Så klart!