Igår råkade jag läsa på en sådan där läsarspalt på en kvällstidnings nätupplaga, om en man som var nästan 70 år och gift sedan många år i ett andra äktenskap som frågade om han borde skilja sig. Han beskrev sitt äktenskap som artigt och konverserande, men utan nära kontakt varken mentalt eller fysiskt. Och han hade försökt i många år att få till stånd ett samtal med sin fru, men det gick inte.
Jag ryser när jag läser sådant. Det är hemskt när människor på något sätt tvingas kvar i relationer som egentligen är döda, kanske sedan många år, även om de utåt fungerar väl. Relationer utan närhet är tärande och inte närande om de hör till de relationer där man ska få syre.
Ingen människa borde leva så, även om det säkert är ursvårt att dra sig ur något i den åldern efter ett långt äktenskap.
Det kan vara svårt även efter kortare relationer. För ibland är tystnaden och tomheten skrämmande, och många föredrar nog ett halvdant förhållande framför detta.
Men går det i längden? Och vem är det rätt emot?
Nog har vi rätt att känna att vi är levande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar