Det är svårt för oss att ta in att människor verkligen vill och gör oss ont, mycket svårt. Därför tror jag att det inte så sällan händer att vi förvandlar den ondska vi ser till något helt annat, ja vi kan till och med tro att vi är förälskade i personen ifråga. Eller tar dennes parti, som i det man kallar stockholmssyndromet efter de gisslantagna i Norrmalmsdramat i Stockholm, då dessa plötsligt började försvara rånarna.
Inte kan jag egentligen uppskatta en människa som är manipulativ? En som hellre kör i kulisserna än öppet? En som döljer sig i anonyma och falska klädnader? En som förtalar sina medmänniskor? En som äter ut andra människor för att själv ta plats eller för att låta någon kompis ta platsen?
Inte kan jag på fullt allvar uppskatta eller tycka om sådant?
Inte kan man väl heller gilla folk som rackar ner på en, som berättar om allt som man måste ändra på för att vara acceptabel för den som påtalar "felen"? Man kan väl inte vara totalt sned i sina relationer? Eller kan man det? Jag vet inte.
Men en sak vet jag, och det är att när fjällen äntligen har fallit från ens ögon och man ser verkligheten, då blir man både förskräckt och frågande- inför sig själv!
Var har man varit- kanske under många år?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar