Det finns någon felaktig föreställning om att det är de svaga och udda som alltid är de som blir mobbade. Så är det ju inte. Ofta kan det vara de som sticker ut på annat sätt genom att vara duktiga och överlägsna, vara rikare, snyggare eller mer begåvade i något avseende. Då är det alltså avundsjuka som ligger i botten.
I dysfunktionella familjer blir ofta en symptombärare på hela familjens problem. Även om detta inte är riktig mobbning, så ligger det väldigt nära. En person drar på sig symptom tack vare att hela miljön är sjuk och blir sedan betraktad som orsak till problemen.
Du kan naturligtvis också bli mobbad i din familj eller släkt. Någon stängs ute av de andra av någon anledning. Kanske bara av den anledningen att man helt enkelt har den modellen med sig. Några måste vara utanför för att andra ska kunna vara innanför så att säga.
Själv har jag kanske inte blivit riktigt mobbad, för det har ingen lyckats med, men jag har definitivt några gånger varit utsatt i starka försök. Man blir på något sätt hotfull, och så startar förtalet som är början på en mobbning. Där är det mycket svårt att freda sig, för man vet inte riktigt vad som sägs.
Whistle-blowers, och till dem har jag själv definitivt hört, blir ofta utsatta för mobbning. Först pratas det en massa om missförhållanden, så tar någon tag i dem och lägger dem i ljuset, men då backar de andra, för så var det inte tänkt. Kanske ville man bara gnälla.
Om man kan, ska man nog lämna de sammanhang där man känner sig utsatt. Det är bättre att gå - om detta är möjligt- än att ge sig in i det svåra arbetet att förändra en situation där mobbningen troligen sitter i väggarna och är tema med variationer.
Så ett råd till en kommentator; Gå om du kan!
Vid mobbning och vid misshandel, vare sig den är fysisk eller psykisk, ska man inte vara godtrogen och tro att det kommer att ske under. Det är bättre att lämna byggena, det är min erfarenhet.
2 kommentarer:
Tack !
Mycket bra skrivet.
Skicka en kommentar