Mantrat att satsa på arbetslinjen ter sig alltmer löjligt. Hur kan man satsa på arbete som inte längre finns?
Nu varslar Telenor 344 anställda i Karlskrona. De ska visserligen, enligt utsago, erbjudas jobb på annat håll, men det är väl inte alltid så lätt att flytta.
På något sätt mörkar politiker de faktiska förhållandena i landet genom att påstå att det är outbildade ungdomar som saknar jobb. Så är det ju långt ifrån enbart. Massor av akademiker går utan jobb eller arbetar i jobb som egentligen är långt under deras faktiska kompetens. Men det är väl enklare att låtsas som om allt skulle lösa sig om bara de mest lågutbildade skaffade sig mera utbildning.Och erbjuda utbildning för att kamouflera bristen på jobbmöjligheter.
Och människor bara tiger inför de här flosklerna.
Visst, konjunkturen är internationell, men samtidigt har samhället på något sätt blivit så storskaligt att de där försörjningsmöjligheterna som förr var naturliga nämligen att man skaffade sig en firma eller en affär inte längre känns så genomförbara.
Vi kan ju se hur många invandrare försörjer sig när de har kommit hit. De startar en pizzeria, en restaurang eller en affär. Svenskfödda tänker inte alltid i de banorna.
Det här samhället börjar skrämma mig. Det har fått en struktur där vi är oändligt sårbara. Samtidigt som familjer ses som mindre nödvändiga har det sociala, samhälleliga skyddsnätet minskat drastiskt.
Jag tror att det gäller att bygga upp familjernas starka band igen. Det var i den insikten jag gick över från fp och blev kristdemokrat.
70-talets kvinnofrigörelse lurade oss nog rejält i vissa avseenden. Den räknade bara med starka och osårbara individer.
3 kommentarer:
Uteliggarna, som sov i trappuppgångar har blivit uteliggare på riktigt nu, på grund av alla portkoderna.
Luffare brukade förr i tiden, när det fanns tegelbruk lite var stans, sova ovanpå ugnarna på tegelbruken. Eller på höskullen hos kobönderna. Nu finns ju inte så många kobönder, och med all brottsligheten vågar väl ingen landsbygsbefolkning längre inhysa främmande personer.
I fattiga (och varmare) länder försörjer sig de fattigaste genom att leta efter säljabara saker på soptippar, där de även bor. I Sverige ligger soptipparna långt utanför bebyggelsen och är inhägnade så att obehöriga inte kan ta sig in.
Det är en trend att man inte får skylla någonting på samhället, tvärtemot 1970-talet när allt var samhällets fel. Men "samhället" har faktiskt tagit ifrån människor de sista möjligheterna att överleva utan "samhällets" hjälp.
Nu har vi ju också en ny kategori uteliggare i storstäderna när det kommer människor från icke-EU-länder och söker arbete här. Jag hörde igår på radion att det finns en härbärge i Stockholm för dem, men att man måste säga nej till människor som har köat därför att platserna inte räcker.
På mig verkar det i övrigt som om samhällets skyddsnät är mycket tunnt idag.
ett härbärge
Skicka en kommentar