Det finns dagar då jag känner mig lite smått deppig inför det faktum att det verkar vara mycket svårt att bli utgiven på de stora förlagen.
Ett av de manus som jag hade skickat in, och som i stort sett var autentiskt med verkligheter från olika håll,fick jag tillbaka med motiveringen att det inte var trovärdigt! Ska nu skönlitteratur vara trovärdig för det första, och för det andra, så var det mesta i manuset faktiskt alldeles sant!
Men vilka sitter som redaktörer och vilken livserfarenhet har de i jämförelse med alla mina år i olika miljöer?
Fast akademiker har väl ingen livserfarenhet såvida de inte har varit lyxhoror under studenttiden, haft alkoholproblem eller är komna ur genuin arbetarklass. Helst ska de ha haft någon i den miljön som antingen är alkoholist,misshandlare eller har förgripit sig på dem. Då blir de riktigt intressanta! Jag är inget och har inget av ovanstående, alltså är jag inte det minsta intressant!
Vi medelklassdamer ska fylla biblioteken och konstutställningarna som konsumenter, när vi glor på de där missanpassades eller klassklättrarnas alster. Men det vi har att berätta verkar vara totalt ointressant.
Idag hörde jag en ung kvinna som hade skrivit om sin folkhögskoletid på en skrivarkurs. Hennes klasskamrater var komna ur gedigna,borgerliga miljöer, men hennes mor var en arbetslös städerska. Självklart vet (underförstått) en arbetslös städerska som kanske har gått och städat i samma lokaler mycket mer om livet än beresta akademiker som har träffat massor av människor från olika miljöer.(?)
Vi måste få ett slut på den socialistiska kulturen i det här landet! Jag spyr på alla f.d. alkoholister, narkomaner och fängelsekunder som får sitta och gotta sig i TV-sofforna och få sina alster recenserade och reklamförda Troligtvis utgivna på något av Bonnierkoncernens förlag, för de tycks ju ha SVT som sin egen personliga reklamkanal!
Vi som har de breda erfarenheterna måste få komma till tals i litteraturen.
Eller ska vår tid bara efterlämna dagsländelitteratur ofta utan egentligt litterärt värde, som mera är underlag för diskussioner än för ett litterärt läsande. Vart är vi på väg i kultursverige idag?
Och så är jag inte senil, jag vet att jag har skrivit om detta tidigare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar