När jag var nitton år gammal, arbetade jag för första gången som vikarierande vårdare på ett mentalsjukhus i en av våra större städer. Jag växte upp i ett skyddat villaområde i Limhamns församling i Malmö, och upplevelsen av sjukhusmiljön var chockartad. Det var en värld som jag inte hade kunnat föreställa mig fanns. Detta betyder inte att det inte fanns snälla och vänliga människor ibland den ordinarie personalen, för det fanns det så klart. Men systemet! Och metoderna! Tvångsmedicinering. Inlåsning. Bältesläggning, fast detta senare var faktiskt inte så vanligt, men det fanns. Har det blivit vanligare nu?
När man idag kan höra på nyheterna att bältesläggning FORTFARANDE FÖREKOMMER och att man lägger unga, ångestladdade människor fastspända i dagar, ja veckor, börjar man ju undra om psykvården är någon sorts tortyr för de intagna.
Detta måste förbjudas! Absolut!
Jag har själv vaktat unga människor, när jag jobbade som vårdare, som var självskadebenägna och som inte var lagda i bälte. Det handlar ju om tillgång på personal.
Det ska bli mycket spännande att lyssna på Agenda ikväll! Den här sortens metoder är definitivt inte vård! De borde bestraffas!
Hur kan man ens komma på idén att lägga ångestladdade människor fastspända? Säger det inte sig självt att detta bara ökar ångesten? Är det sadister eller idioter som arbetar inom svensk psykvård? En normal människa kan väl inte tro att den sortens metoder botar någon ?
1 kommentar:
Tack!
Tortyr är rätta ordet. Det är inte tvångsvård, utan våldsvård. Du kan ju försöka föreställa dig hur skadade de patienter blir, som utsätts vårdvåldet. Men också andra patienter, som vet att det finns, men slipper undan själva. Och lever i ständig skräck för att själva bli offer nästa gång för personalsadismen. Det förekommer mycket annat också: Personal som överfaller och misshandlar patienter, och hotar med ännu grövre våld, såsom bältesläggning eller tvångsmedicinering, om offren protesterar. Hur kommer man att uppfatta sig själv, efter att ha blivit utsatt detta våld, den dehumanisering, som det är fråga om? Dessutom kan man ju undra hur den personal är funtad, som inte själva misshandlar patienter, men vet att kollegor gör det, men inte försöker hindra detta. Genom denna sin passivitet har de valt att tillhöra "fiendelägret".´
Och ur skyddar sig läkare och personal mott rättsligt efterspel? Genom lögner om patienterna. Patienter, som anmäler, kallas "rättshaverister". Under din tid som mentalskötare räckte en sådan "diagnos" för att en anmälan inte skulle utredas. Även diagnoser är maktmedel, och just denna "diagnos" är den värsta av dem alla. Ett verbalt våld som rättfärdigar det fysiska våldet.
Skicka en kommentar