Ständigt iklädda svarta glasögon

Man måste fokusera i livet, annars blir det bara en enda stor röra. Jag har själv svårt för detta, för det blir ofta för mycket av allting, som jag tidigare har skrivit. För många kilon, för många böcker, för många aktiviteter, för många uppdrag... Och så rensar jag, och så bantar jag, för att plötsligt en dag upptäcka att jag är tillbaka i samma tillstånd igen.

Det gäller, som sagt, att fokusera. Men, det gäller också att fokusera rätt. Om man hela tiden bara ser det svarta i tillvaron blir allting mörkt och ogenomträngligt. Det kan vara ett depressivt tillstånd att man gör det. Så kan det vara ibland. Men om man hela tiden BARA  lyfter fram hur hemska människor är, hur lurade folk blir, hur illa behandlade de blir, hur Svenska kyrkan bara rasar utför etcetera, då känns det förkvävande för omgivningen. Men får inte syre till slut! Särskilt inte om det bara är ett kvirrande, utan några tecken på hur man ska få en förändring till stånd på det man tycker är fel.

En del män, speciellt de som tror sig vara mest kyrkliga och rätt, fortsätter år efter år att kvirra. Men vad är felet? Är det åldern och svagheten som får dem att tappa modet och känna sig så otillräckliga att de hela tiden måste se det som eventuellt kan vara värre?
De lyfter i vart fall inte någon annan genom sina jeremiader.
Jag måste igen ha missuppfattat något.
För ska man inte visa på ljuset? Åtminstone ibland?