Gud finns- trots kyrkan!

Egentligen är jag rejält trött på Svenska kyrkan just nu. Mina erfarenheter från dess inre är ju också till största delen negativa.
Men ändå finns det klara ljuspunkter som gör att institutionen är värd att bevara.

För närvarande går jag inte på gudstjänster, utan inskränker mig till TV-gudstjänsten på söndagarna. Det är något i prästrollen som stöter bort mig, som om några hade tagit patent på Gud och ansåg sig värda mer än andra i stället för att vara de tjänare de borde vara.

-JAG välsignar dig!
Nej, jag kan vara utan en prästs välsignelse. Gud finns för mig oavsett om prästen välsignar mig eller ej, och de där andra vidskepliga spektaklen som de håller på med i kyrkan tror jag inte en sekund på. Att nedkalla någon genom hokus-pokus ligger för mig på ett ytterst primitivt stadium.

Jag kan inte se kyrkans maktapparat som något annat än just en maktapparat, fastvuxen sedan ett par årtusende och till gagn för dem som har makten och för andras syndastämplar och olycka.

Men jag kan ändå tänka mig att vara med i kyrkliga sammanhang här på min hemort. Bara jag slipper den centrala maktöverbyggnaden.

Sedan kan de små männen sitta och hålla om varandra i bloggvärlden medan de förskräcks över något så fasansfullt  (fortfarande!) som att kvinnor har dristat sig att tro att de kan vara  gudarepresentanter i kyrkan och dessutom fått medhåll! Stackarna, deras värld har ju rasat samman, och nu har de bara varandra att klamra sig fast vid i sin ynkedom och förlorade - eller delade- glans.
De kan väl dock glädja sig över att en del församlingar blomstrar, troligen på grund av den gemensamma fördomsfullheten hos dess medlemmar!
Jag tror på Gud/Kristus, men knappast på kyrkan och dess självpåtagna, överlägsna roll!