Gillar inte röda varningslampor!

Jag kunde inte köra långt med mina däck, sade de på verkstaden för någon vecka sedan, så jag måste köpa nya däck, och det gjorde jag.
Men jag hade en känsla av att jag borde köra med bilen innan jag eventuellt gav mig ut på längre färder.
Startade från Sölvesborg igår och så började de röda varningslamporna fladdra till som när man inte har släppt ner handbromsen ordentligt. De slocknade igen, men återkom, tätare och tätare för att slutligen, när jag körde in på min egen gata, (tack och lov först där!) lysa stadigt röda.
- Är det inte brist på bromsvätska? undrade dottern med ganska nytt körkort.
Jag som har haft mitt i femtio år kom inte på den tanken.

Jodå, det var det, och då var det till att införskaffa bromsvätska, och den fanns på varuhuset, och detta ligger väldigt långt bort från mitt hus för en gammal människa i  min ålder. Men, jag tog stavarna och en ryggsäck för att samtidigt byta ett nytt strykjärn som bara hade fungerat på en enda strykning, och så gick jag. Länge, länge.

 Fick tag på både bromsvätska, nytt strykjärn och en ny cykelpump.
Lyckades också hitta en gammal partikamrat från s i affären och fick åka halvvägs tillbaka. Det var nog tur, för jag hade knappast  orkat gå hela vägen tillbaka också.

En vänlig granne hjälpte mig hälla i bromsvätskan på rätt ställe, och lamporna har slocknat. Men för hur länge vet jag ju inte, så det blir samtal till verkstaden i morgon bitti.

Vilken tur att jag åtminstone inte var på långresa med katt och packning i bilen!
Att välja mellan tåg och bil blir alltmer som att välja mellan pest och kolera för mig. För det går ju knappast att räkna med att tågen kommer fram och håller tider vid byten, och min gamle bil börjar bli färdig att lämna in för gott.

Men färdiga att lämna in är väl snart både jag och min gamle katt också för den delen! Frågan är vem som går först! Det borde kanske vara röda varningslampor på oss också!