I SvD kunde man häromdagen läsa en artikel om hemmasittande barn, det vill säga de elever som inte gick i skolan av en eller annan anledning. I många fall utsätts de för mobbning i skolan och stannar därför hemma.
Mobbade eller deras anhöriga var intervjuade och berättade hemska historier om vad eleverna hade utsatts för.
Det kusliga var, tyckte jag, hur berättelserna i några fall slutade med att föräldern påstod att sedan hade de äntligen fått en förklaring, nämligen att deras barn hade ADHD eller Asperger eller något ditåt. Orsaken blev alltså att barnet var avvikande på något sätt!
Skrämmande!
När min generation växte upp fanns inte de konstlade stämplingarna ja, de fanns nog inte ens när våra barn växte upp, utan det är en modern uppfinning, som förmodligen byts ut efter några år mot andra uppfunna "handikapp".
Detta är naturligtvis ett sätt för den fyrkantiga skolan att hitta en ursäkt för att de misslyckas. Det blir det avvikande (från vilken normalstatus?) barnets fel att det blir illa behandlat. Barnet bär själv skulden genom sitt uppförande.
Jag känner igen resonemanget från vad jag hörde som högstadielärare. Elever fick "skylla sig själva" för att de genom sitt uppförande på något sätt avvek från det man förväntade sig.
Så länge de tongångarna finns i skolorna kommer man garanterat inte tillrätta med den mobbning som knappast verkar minska, utan snarare bli värre med tillgången till nätet.
Det är aldrig den mobbades fel att han/hon mobbas!
Mobbning bottnar i en attityd av att det finns ett Vi och ett Dom, eller snarare ett Du som inte passar in bland de andre. Och ofta sitter den där attityden "i väggarna".
Skolinspektionen bör nog i de fall det förekommer mobbning också granska hur det ser ut i personalgruppen! Förekommer det någon sorts utfrysning där? Och hur är lärarnas egen attityd till de/den elev det gäller? Attityder smittar nämligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar