På sitt sätt är det lite otäckt att vara pensionär, för man får så mycket tid att tänka och känna efter, även om man har en hel del aktiviteter för sig.
Man får tillfälle att se sitt liv och fundera över vägar och beslut.
Varför gick man dit man gick, och hur blev det sedan?
Jag ville gärna arbeta med teckning, egentligen. Det var ritandet som var min passion som ung. Men jag avråddes för det skulle bli svårt att hitta jobb. Nu begriper jag inte varför jag lyssnade på de tongångarna.
När jag hade läst franska en termin vid Lunds universitet, eller rättare sagt följt föreläsningarna, för det var inte mycket ordning på de studierna, så reste jag mig en dag upp, lämnade föreläsningen och gick och köpte en duk, ett staffli och färger.
Var inte detta tydliga signaler?
Varför var det ingen som förstod detta? Inte jag själv heller.
Nej, ingen förstod, och sedan tragglade jag litteraturhistoria, som var urjobbigt med massor av läsning.
Nåväl, jag hann med mycket under de där studieåren, mycket mer än studier, pojkvänner och till och med giftermål och så arbetade jag ibland också.
Och sedan när jag hade familj, var gift i många år, skilde mig och skulle försörja mig ensam, då fanns det ju inte så mycket tid till annat än att hålla skutan igång så att säga.
Nu har skutan lagt sig vid kajen, och nu kan man fundera över om man egentligen gick rätt... Och nu är det så dags!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar