Det lär inte vara ovanligt att människor som har mördat någon som är försvunnen går i täten och letar efter denna person.
Ja, nu ska detta inte handla om mord eller mördare, men väl om moraliska pekpinnar, som kan tyckas fullkomligt oförklarliga för andra.
Hur kan man hålla på att gaffla om vad kyrkan ska stå för när man själv aldrig besöker en gudstjänst längre? Är inte detta engagemang ganska märkligt?
Och hur kan man förespråka att sex bara ska få finnas inom äktenskapet när man aldrig själv har gift sig, men knappast levt sexlöst?
Hur kan man framstå som den ordentligaste av de ordentliga och tala om för andra hur de ska sköta sina liv och sin ekonomi, när man själv har ett ganska så kaotiskt liv bakom sig?
Vad är det för sorts mekanismer som utlöser den här sortens beteenden? En önskan om att man själv skulle vara annorlunda eller en total oförmåga att se sig själv?
Man måste ju klia sig i huvudet och undra...
2 kommentarer:
Det har väl alltid varit skillnad mellan vad människor gör och vad kyrkan säger? När kyrkan "bekräftar" att allt som människor gör är rätt, så är steget inte långt innan kyrkan också börjar säga att mord är rätt.
Man vinner ingen tävling i höjdhopp genom att sänka ribban till den höjd som den otränade idrottaren faktiskt klarar av, utan genom att höja ribban efter varje träningspass.
Du menar att man ska uppmana kyrkan att mana till celibat för ogifta, men man behöver därför inte följa denna uppmaning själv eller anse att den gäller ens eget liv? Löjligt!
Skicka en kommentar