Mina guideutbildningar för drygt två år sedan har gjort att jag numera misstror historieböcker. Det blev då klart för mig hur vinklade de kan vara och att det ofta är segrarnas historia vi läser.
Naturligtvis är detta särskilt märkbart i Skåne och Blekinge, där vi aldrig fick läsa vår egen historia fram till 1658. Jag trodde till och med att Gustav Vasa hade varit "vår" kung. Och sedan har än det ena än det andra dykt upp, så idag vet jag då rakt inte vad jag ska tro om saker jag läser.
Detta gäller inte enbart historia. För kristendomen är Bibeln ju det stora rättesnöret och betraktas som Guds ord. Men hur har vi då tolkat denna lära under årtusendenas gång?
I någon sorts konstig känsla av att något viktigt i kristendomen har gått förlorat på vägen har jag sökt svar på vad detta skulle kunna vara.
I mitt sökande har jag funnit att man säger att eftersom Jesus var jude ( och dessutom sade sig endast vara sänd för det judiska folket!) så hade han reinkarnationstron med sig från judendomen, och det sägs att denna tro fortlever på sina håll än idag.
Många har visat på att han talar om Johannes Döparen som en pånyttfödd Elias och på flera ställen i Gamla och Nya Testamentet finns hänsyftningar på reinkarnation.
Det skrivs också att denna lära var vanlig under kristendomens första tid. Och om den nu inte hade funnits varför skulle man då ta beslutet på Kyrkomötet i Konstantinopel år 553 att reinkarnationsläran inte hörde hemma i kristendomen och att de som trodde på denna skulle bannlysas?
Tilltaget är ju lite löjligt! Reinkarnerar vi så reinkarnerar vi, det lär nog inget kyrkomöte i världen kunna förbjuda!
Vad jag tror? Jag hoppas att det inte är så, för något värre än att återfödas gång på gång kan jag inte tänka mig.
Men kanske är det så att det är denna viktiga del av läran som har gått förlorad på vägen.
Då skulle uppståndelsen från de döda också få ett helt nytt innehåll.
Vem av oss vet? Ingen levande kan ju garantera att han/hon har rätt i de här frågorna. Hur skulle någon kunna hävda det?
1 kommentar:
"Fjorton år senare for jag på nytt upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas; också Titus tog jag med mig. Jag for dit efter att ha haft en uppenbarelse. Där lade jag fram – enskilt, inför de ansedda – det evangelium som jag förkunnar bland hedningarna, för jag ville inte slita, eller ha slitit, förgäves. Och det blev inte ens nödvändigt att omskära Titus, som jag hade med mig och som är grek. Det ville annars de falska bröder som nästlat sig in för att spionera på den frihet vi äger genom Kristus Jesus, så att de skulle kunna göra oss till slavar. 5Men inte ett ögonblick gav vi efter för dem och underordnade oss, för evangeliets sanning måste bevaras åt er. Och de som ansågs vara något – vad de en gång varit frågar jag inte efter, Gud tar inte hänsyn till person – inte heller dessa ansedda ville ålägga mig något mera. Tvärtom. De såg att jag är betrodd med att föra evangeliet till de oomskurna på samma sätt som Petrus till de omskurna – han som har gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna." (Galaterbrevet 2:5-8)
"Efter en lång överläggning reste sig Petrus och sade: ”Mina bröder, ni vet att Gud i forna dagar valde ut mig bland er, så att hedningarna genom min mun skulle få höra evangeliets ord och komma till tro. Gud, som känner allas hjärtan, har vittnat för dem genom att skänka den heliga anden åt dem likaväl som åt oss. Han har inte gjort någon skillnad mellan oss och dem utan har renat deras hjärtan genom tron. Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett sådant ok på lärjungarnas axlar som varken våra fäder eller vi själva har orkat bära? Nej, vi tror att det är genom vår herre Jesu nåd som vi blir frälsta och likaså de.” Då teg alla, och man lyssnade på Barnabas och Paulus, som berättade om de många tecken och under Gud hade gjort bland hedningarna genom dem." (Apostlagärningarna 15:7-12)
Detta hände vid apostlamötet i Jerusalem år 49. Det var Jesu egna lärjungarm, de som följt honom, som avgjorde frågan.
Jag har själv hört ett föredrag av en präst i den indiska Tomaskyrkan. Han berättade att den första kristna församlingen i Indien grundades av Jesu lärjunge Tomas år 52, alltså c:a tre år efter apostlamötet i Jerusalem.
Om Jesus hade kommit till världen endast som judarnas, och inte som hela världens frälsare, hade väl inte dessa beslut tagits på apostlamötet? Det finns ju också ett uttalande av Jesus själv: "Här är inte jude eller grek."
Vad som skulle ha gått förlorat från den äldsta kristna tiden, kan jag inte komma på. Om även jag hade vetat det, hade det väl inte gått förlorat. Man bör kanske söka i de orientaliska kristna kyrkor av apostoliskt ursprung, som tidigt isolerades från den västerlänkska kristenheten.
Det finns dessutom en icke-kristen sekt (mandéerna), som räknar Johannes döparen som sin grundare. C:a 6.000 mandéer bor nu i Sverige, sedan de har flytt hit undan förföljelse i Irak, där de bott i nästan 2000 år. Kan något ha bevarats hos dem?
http://www.sst.a.se/download/18.6f0598d1373db0746a3bf0/Vilka+%C3%A4r+mand%C3%A9erna.pdf
Eftersom judendomen efter Kristus utvecklades i polemik med (och avståndstagande från) kristendomen, kan mandeistiska trosföreställningar, om sekten verkligen härstammar från Johannes döparen, kandke ge svar om den sena förkristna judendomen - och eventuellt också om den tidigaste kristendomen. Vet ej, men det borde undersökas!
Skicka en kommentar