Det är natt, men det är arbetstid för mig drygt en timme till. Detta verkar vara min naturliga dygnsrytm, så varför plåga sig med en annan när man inte jobbar?
Jag har äntligen satt igång att sortera ett par kartonger med gamla tidningsurklipp. Märker nu att jag inte alls hade klart för mig vad de innehöll. Det är urklipp från tiden 1993-1999 i Oskarshamn före den stora turbulensens tid, och nu kan jag se att jag faktiskt gjorde en massa bra saker och initierade intressanta verksamheter som tidningarna skrev om. Mina belackare hade fått mig att glömma detta. Är det inte hemskt? Jag var där ju faktiskt som rektor på folkhögskolan under 6,5 år. Och JanArvid Hellström,som var biskop i Växjö stift och min ordförande, gav mig uppskattande ord efter första året. Sedan omkom han i en bilolycka och efterträddes av en i mitt tycke inte lika lyckad biskop. JanArvid var en stor och begåvad och kreativ person. Och nu är både han och hans fru döda sedan flera år.
Idag har jag också fått ett dödsbud då en av oss här på gatan har gått ur tiden. Jag kan knappt fatta det, för det är bara ett par månader sedan vi hade vår årliga kräftfest och hon var med, kom dit efter sent jobb. Så hemskt det är när människor lämnar oss! Vi har bott här tillsammans på den här gatan i över trettio år, för vi är de som har bott här längst. Och även om jag jobbade på annat håll under nio av åren, så hade jag mitt hus här som jag åkte ner till så ofta jag kunde.
Människolandskapet förändras runt oss. Det går fortare och fortare.
Det var roligt att titta i min gamla lokaltidning ikväll och se människor som jag hade glömt och händelser som fick nytt liv. Ett exempel på detta var när vi i kommunens konstutskott, som jag tillhörde, hade beslutat att flytta en klockskulptur utanför en skola, för att verksamheten hade flyttat till en annan skola. Jag minns hur jag snabbinkallades till ett telefonsammanträde för att flera hundra personer försökte hindra flyttningen när den skulle ske. Själv var jag inte alls medveten om hur kontroversiell frågan var, och som ordföranden uttryckte det så hade ingen verkat bry sig om klockan tidigare.
Vi lät den stå kvar, för det var ju ingen stor sak, egentligen.
Var den är nu vet jag inte.
Ikväll har jag igen den där konstiga känslan när jag ser människor som är kvar i sammanhang, där jag också tidigare har befunnit mig, om än inte så länge i det här fallet.
De är kvar och jag har i flera år nu befunnit mig i helt andra omgivningar. Livet förändras som en ström med nytt vatten hela tiden.
Panta rei- allt flyter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar