En nära väninna ringde mig i morse och var mycket uppriven.
Häromdagen hade hon och jag haft ett förtroligt samtal om de kränkningar hon upplevde från sin mans sida. De har varit gifta i många år, och många gånger har hon tänkt på att lämna honom, men inte vågat kasta sig ut i osäkerheten i ett frånskilt tillstånd.
- Du måste prata med honom och berätta precis hur du känner det! hade jag rått henne.
Nu hade hon försökt göra det, berättade hon.
- Vad sade han då? Förstod han dig inte?
Och så berättade hon vad han hade sagt till henne.
- Kan vi inte skratta åt alltihop? hade hans svar blivit.
När hon hade öppnat sitt hjärta och förmått sig att avslöja hur han hade sårat henne hade han tyckt att de skulle skratta åt det!
- Du borde faktiskt lämna honom! tyckte jag. Han verkar ju ha psykopatiska drag! Men jag förstår att detta kan kännas omöjligt efter alla dessa år.
Jag undrar vad hon gör. Eventuella psykopater ska man akta sig för.
Det var det. Nu har Centern gått ut och talat om att de vill ha fri invandring för vi har stor arbetskraftsbrist i Sverige, påstår de. Hoppas alla arbetslösa läser detta!
Har de inte tillräckligt dåliga opinionssiffror?
Och SD ökar ännu mer, främst bland äldre. Detta kan man ju förstå med tanke på deras framtoning att vilja ha hårdare tag mot brottslingar, och inte minst deras rättmätiga kritik mot den tama domen mot de ungdomar som hade misshandlat en äldre man så svårt att han bland annat blev blind på ena ögat. Ett milt straff på sådant faller så klart inte i god jord hos oss.
Men är det ingen som tänker på hur ledningen i det partiet behandlar sina egna? De slängs ju ut den ene efter den andre som om de vore slit- och slängvaror. Vad är det för hårdhet i ett parti som kan behandla sina egna medlemmar på det sättet? Hur kan man då inte vara mot andra?
Julkorten blir nu färre och färre allt eftersom mina vänner har dött. Det är otäckt när jag får stryka namnen på kortlistan.
Livet låter inte vänta på sig. Tänkte på det när jag såg kort på en gammal- men omöjlig- kärlek igår. Nu var han en gammal man. Precis som jag är en gammal kvinna.
Det som aldrig blev, men kanske kunde ha blivit?
Blev det bättre så här? Jag vet inte. Kanske bekvämare och enklare. Men bättre?
Livet kan vara det som pågår utanför en själv, det man undviker genom att springa i sitt ekorrhjul, som man liksom fortsätter i även efter pensioneringen.
Och en dag står man där inför slutet, om man ens märker detta, för man kanske bara dimper ner död!
Nu ska jag skriva julkort till dem som ännu lever och försöka ta mig ut från tomten med bilen och åka ner till brevlådan i byns centrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar