Ibland får man ett ryck och sätter igång att sortera i gammal skit. Det har jag gjort de senaste dagarna. Jag sparar ganska mycket, inte minst med tanke på att jag är en skrivande människa och ibland behöver jag materialet. Man ser dessutom ofta saker bättre i backspegeln. Händelseförloppet blir tydligare.
Det finns två saker som jag ogillar mer än annat; folk som bara tiger och folk som är anonyma när de förtalar andra.
När jag idag har läst en del gamla mejl som jag skickade i samband med eller efter mitt entledigande med fallskärm från Oskarshamns folkhögskola 1999 blir jag rätt så förbannad. Vad sysslade de med?
Först såg jag artiklarna med mig där det skrevs om skolan och skolans verksamhet och sedan mindes jag hur jag skulle krympas mer och mer och hur man systematiskt försökte hitta fel i det jag gjorde.
I bakgrunden satt grundarna av skolan för de tyckte att skolprästen skulle vara rektor i stället och inte en socialdemokratiskt aktiv kvinna.
Skolprästen försökte också få rektorstjänsten senare, men det fick han inte. Då slutade han på skolan och blev präst i en liten landsortsförsamling i stället för att sedan få en kyrkoherdetjänst på annan ort.
Men vad hade jag gjort? På vilket sätt hade jag misskött mig? Är jag en person som är så omöjlig och svår att samarbeta med? Det tror jag inte. Jag kan vara lite påstridig, men inte in absurdum. Inga andra betyg som jag har säger att jag har varit svår att samarbeta med. Tvärtom står det i de flesta att jag har varit omtyckt.
Det är otäckt när någon försöker få igång ett drev mot en, för det är nog ofta så att man inte riktigt begriper vad man gör för fel.
Nu är jag väl inte så lätt att mobba för jag biter ifrån. Men nog försökte man att jaga mig med blåslampa.
Jag begrep ingenting. Och jag begriper fortfarande inte vad jag gjorde för fel. Som rektor hade jag skyldighet att följa en virrig styrelses beslut, där man ibland hade fattat beslut som anställda sedan försökte riva upp genom att ringa och bearbeta lokalt folk i styrelsen. Ni kan tänka er vilken röra det blev.
Gång på gång försökte jag få till en dialog med styrelsens högsta ledning efteråt för klarhet i vad som hade hänt. Men jag möttes av tystnad. Jag hade fått en påse pengar och skulle därmed hålla tyst. Ja, detta var till och med i avtalet. Jag tystnadsköptes, men krävde att tystnaden skulle vara ömsesidig.
Nu har det gått så lång tid så enligt jurister gäller inte denna tystnad längre. Om den ens var laglig då.
Det är väl ganska naturligt att om en människa ska lämna en hög tjänst så bör vederbörande åtminstone få klart för sig varför. Trilskande anställda, som vill spela första fiolen och styra och leda skolan, är faktiskt inte saklig grund att få bort chefen.
Jag motades in i ett hörn och det som blev skälet till att jag skulle bort blev till slut mina reaktioner på detta i pressen. Helt absurt!
De flesta vet att det inte är landets intelligentia som sitter i kyrkliga styrelser. Det brukar finnas ett par som är välmeriterade, men övriga brukar nog mest fungera som statister. Lätta att dupera.
I mitt fall var det tre som var präster i höga positioner, frånsett statisterna och en stark kyrkopolitiker.
Är det sedan konstigt om jag reagerar på det jag ser inom kyrkan i form av oförmåga till kommunikation, maktspel och uteslutningar?
Det har nu gått tretton år sedan jag slutade i en gemensam överenskommelse, och jag har under denna tid inte blivit ett enda dugg klokare. Jag begriper fortfarande inte vad jag gjorde för fel!
Möjligtvis var det att jag VAR fel, men detta är en helt annan sak!
Jag hade kanske, som jag tidigare har skrivit, för stora fötter!?
Gud bevare oss för sjuka arbetsmiljöer, där ondskan och förtalet har suttit i väggarna i årtionden, svåra, kanske omöjliga att tvätta bort! I sådana miljöer blir många förgiftade!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar