Men dagarna finns. Det är de dagar då mitt inre är fyllt av bomull i en trygg visshet om att allt går rätt och att jag är på rätt väg. Det är dagar då jag ser medmänniskan på ett djupare plan, som om jag kunde läsa hennes/hans inre, som om någon rörde vid mitt innersta och sade till mig - Se människan!
De dagarna är världen grym. Vi misshandlar djur i hemska djurförsök i vår överlägsna position som människor, vi transporterar oskyldiga grisar och höns för att vi under några timmar ska kunna bli mätta.
Så kan Gud aldrig ha menat tillvaron, tänker jag sådana dagar.
Men livet är som livet är och de där dagarna vänds till vanliga dagar igen då man går runt lite avskärmad som en halv zombie för att orka med tillvaron. Så är det och så måste det vara!
Ibland minns jag. Något rörde min själ i djupet en gång för länge sedan i mötet med ett Du som aldrig blev ett Vi. Det var som två utsträckta händer som aldrig nådde varandra.
Så är det och så måste det vara!
Och livet går kanske vidare... Som vanligt!
Det finns något tryggt i vanligheten också. När jag ett par gånger har stått på sjukhuset inför en operation och tittat på dem som parkerade nedanför och skulle till jobbet, har jag önskat att jag var en av dem i stället.
Jag har önskat att också min dag skulle ha varit en helt vanlig dag.
Men är det inte så att i den falska föreställningen om en trygghet förskansar vi oss till det onåbara?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar