Jag har själv i olika sammanhang gjort samma reflektion i andra kyrkliga sammanhang, där man, trots sin påstådda vidsynthet och tolerans, helt klart har talat/skrivit från ett "de andra" perspektiv.
När man arbetar professionellt anser inte jag att man ska dra till med sina egna personliga förhållanden på ett sätt som kan verka sårande på den grupp eller de människor man talar inför.
Att höra en präst som talar om sin fru, sina barn och barnbarn från predikstolen är inte passande, anser jag. Vad vet han/hon om vilka som sitter i bänkarna? Kanske någon som nyligen har förlorat ett barn eller barnbarn. Det finns mängder av sådana exempel på hur man i det offentliga rummet har skroderat med sin egen lycka och sitt eget välmående och talat om hur tacksam man är över detta.
Förr, när jag ännu lyssnade på "Tankar för dagen" och andra liknande program, blev jag förvånad över hur okänsliga människor kan vara. Just den som har blivit ensam och övergiven på ett eller annat sätt är kanske den som är i störst behov av några tröstande ord. Det får man inte genom att höra hur lyckliga andra är, hur gulliga deras små nyfödda barn är, och hur bra familjeförhållanden de lever under. Detta är direkt oprofessionellt.
När priser på årets Pride-gala har delats ut har man ibland hört att den som fått priset inte själv är homosexuell. Vad har denna upplysning i sammanhanget att göra? Ska man tala om hur toleranta folk är, eller ska man betona att vederbörande inte tillhör gruppen? Jag har aldrig förstått den informationen.
På sitt sätt äcklar kyrkan mig. Den är ibland en värmestuga som i sin egen instängdhet i nåder öppnar dörren för dem som man egentligen betraktar som utanförstående. Och samtidigt klöser man kanske nästan ögonen ur varandra innanför murarna, medan man där visar upp en fasad för att passa in till varje pris.
På flera sätt kan alltså kyrkliga miljöer vara ganska så sjuka. Prudentliga och falska.
Och få är de som innanför murarna är beredda att utsätta sig för risken att själva bli sårbara genom att avslöja förhållanden i sina egna liv, som kanske inte kan ses som helt rumsrena av alla.
Trots detta skulle kanske ett sådant tillvägagångssätt vara enda möjligheten att få in lite frisk luft i den annars unkna och instängda.Då skulle man kanske också bli till ett Vi med andra som man tidigare har förhållit sig i en De Andra -synvinkel till.
Detta skulle möjligen kunna vara ett sätt att rädda Sanningen till välsignelse och räddning för många.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar