Så jag kör, även ganska långa sträckor, åtminstone för en snart 70- årig kvinna. Det tog 7,5 timmar upp till Stockholm nu till jul med mycket korta pauser, och åtta timmar ner med lite längre pauser, men då hade jag plockat med mig en styck man också, som gillar att stanna och fika.
Katten var nära att bli lämnad ensam när jag skulle iväg, för det som utspelade sig var inte trevligt alls för mig.
Jag steg upp klockan halv sex för att kunna köra klockan halv sju. Kommer ut till bilen kl.6.20 och upptäcker ett jättetjockt lager snö på den plus en stor vall som plogbilen har kört upp.
Klockan 6.45 är jag klar med snöskottningen och ska bara ta ut katten i bilen som för övrigt i stort sett är färdigpackad.
Katten äter medan jag håller ett öga på honom, för jag vet att han vet vad som är å färde och att han ska in i buren. För säkerhets skull har jag låst till ett av smårummen, där han brukar gömma sig på en undersäng till gästsoffan.
Han äter bara hälften av maten, och sedan sticker han iväg. Jag upplever att han gömmer sig i sängkammaren under dubbelsängen och tänker att jag gör mig helt klar och sätter sedan på dammsugaren så kommer han fram.
Men katten fanns inte under sängen, och jag hittade honom ingenstans i övrigt heller i huset. Efter en timme och fyrtiofem minuter, när jag hade gett upp och satt mig att dricka kaffe hoppade han upp i fönstret i biblioteket. Då åkte han in i buren.
Jag missade den gemensamma julmiddagen i Stockholm, men fick del av den senare, och jag hade många mörka tankar innan jag åkte iväg om att en katt i hans ålder väl egentligen har levt sitt liv färdigt...
Jag kände mig i vart fall rätt så färdig med honom då!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar