Ibland tänker jag på de människor som offentligt har massakrerats av sina egna barn som exempelvis Alva och Gunnar Myrdal och nu senast Anna Wahlgren. Hur känner de sig när de har klätts av och fått sina tillkortakommande som föräldrar blottlagda?
Nu är det ju inte bara föräldrar som får schavottera offentligt.
Under ett par dagar har jag fått se hur den människa som borde stå vid min sida har sökt support hos andra för att gå emot mig. Läs hur hon förtalar mig! Och så hänvisningar till min blogg. Att detta kan falla tillbaka på vederbörande själv verkar inte finnas i tankarna.
Det finns olika sätt att bekämpa någon. Man kan offentligt kämpa mot det som den andre står för och håna detta, medan man lyfter upp det motsatta, vare sig det gäller politik eller kyrkliga frågor.
Man tröttnar. Så enkelt är det. Ingen vill kämpa i motvind i sina närmaste, valfria relationer. Och med valfria menar jag dem som man väljer, inte dem som man föds in i eller som man själv har gett upphov till.
Ingen vill väl leva i ett ständigt krig, i positionen att alltid behöva försvara sig, att alltid känna sig hånad.
Den som tror detta vet nog väldigt lite om vad goda relationer är.
Och en dag är faktiskt gränsen överskriden med god marginal!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar