Häromdagen gick jag rakt på mitt dåliga samvete. I vart fall kändes det så.
Det var när jag skulle sätta in pengar i en automat vid banken som jag träffade på en av mina gamla elever och hans fru. De gifter sig tidigt som muslimer ibland. Och enkelt verkar det vara. Ja, till och med när föräldrarna (så var det inte här) har bestämt den äkta hälften har jag sett mycket bra resultat.
Nu stod min gamle elev där, som jag hade lärt den första svenskan, och han talade bra svenska. Sedan hade jag hans lillebror i undervisningen och hans svägerska var ordförande i en styrelse i en invandrarförening som jag satt i. Nu är jag inte kvar i föreningen längre, om den nu överhuvudtaget finns kvar.
Nåväl, de här eleverna hade en mamma som var analfabet, och jag lovade en gång att lära henne svenska. Det har jag inte gjort! Jag skämdes.
Och så tänkte jag, för sådan är jag. Det var kanske Gud som gav mig en påminnelse om vad jag måste göra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar