Jag var, som ni som läser min blogg regelbundet vet, mycket irriterad över mitt senaste ex som mejlade till vår distriktsordförande i kd om vad jag skrivit på bloggar och ringde till andra. Dessutom kunde jag inte alls begripa vad effekten av detta skulle kunna bli. Fick man inte yttra sig i partiet? Och så var det naturligtvis fruktansvärt illojalt att göra på det sättet, särskilt som våra förhållanden inte ens var riktigt uppgjorda då. Men det är de definitivt nu! Och de är så klart över.
Häromdagen hade jag alltså en insändare om mobbning bland barn/ungdomar där jag påpekade att vi som vuxna är modeller och drog paralleller till den vuxenmobbning som kritiken av den nyvalda ärkebiskopen på en del håll hade utmynnat i.
Döm om min förvåning när en av mina partikamrater, aktiv i en liten församling här, går ut och bemöter detta idag. Hon tror att jag har "taggar som inte läkts", tycker att man ska ta fasta på det som är bra och påstår att KD och Svenska kyrkan inte står bakom det jag har skrivit! Hoppsan!
Det är väl inte illa att se sig som representant för hela KD och Svenska kyrkan när man är gruppledare i en blekingsk kommun och ordförande i en liten landsortsförsamling! Visst kan man göra sig stor!
Men, det kusliga är att jag misstänker att detta bara är toppen på ett isberg och att det är ytterst opassande att yttra sig negativt.
Man ska nog vara snäll och rar och söt och trevlig.
Jag ska här inte nämna församlingen som min partikamrat är ordförande i, för då kan det bli ytterst pinsamt....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar