Bilderna från Filippinerna tränger in i våra vardagsrum, och tidningarna berättar om oroliga anhöriga här i Sverige.
När jag skulle köra hemifrån igår kväll, tänkte jag på hur det kunde kännas om hela huset blev spillror i en storm eller brand.
Det är ju inte så länge sedan det ven ordentligt om husknutarna här, och det är ju inte första gången. Numera är elkablarna nedgrävda, och vi slipper att vara utan ström, i vart fall har vi sluppit detta vid de sista stormarna. Förr blev det kallt och mörkt och det var risk för maten i frysen när strömmen var borta en längre tid. Vid stormen Gudrun kunde jag inte ens ringa härifrån, varken på den fasta telefonen eller på mobilen.
Men hur är det då om huset är i spillror, de flesta av ens släktingar har försvunnit i stormen, och som en kvinna berättade, hon orkade inte ens hålla sitt barn i handen, utan blev tvungen att släppa det och nu är barnet borta?
Kan vi förstå detta? Kan vi ens i vår vildaste fantasi föreställa oss hur det är?
Eller stänger vi bara av och ägnar oss åt att tänka på Jesu jungfrufödsel? Är inte de diskussionerna ytterst pinsamma idag?
1 kommentar:
Akvarellkursen då? Är det inte lika pinsamt att sitta och mumsa bakverk, när människor dör på andra sidan jordklotet, som att diskutera jungfrufödseln? Hur många filipiner ber inte till den heliga jungfrun nu, och skulle bli helt chockade av att höra att i det välmående Sverige skändas jungfrun t.o.m av biskopar?
Skicka en kommentar