Befriad

Jag känner mig befriad idag sedan jag i natt fattade beslutet att lämna mina uppdrag i KD i Ronneby och distriktet.

Egentligen började processen för länge sedan när jag fick kritik av en av de kvinnliga ledarna för en debattartikel som jag hade skrivit. Kanske borde jag redan då ha reagerat kraftigare, för här var alldeles uppenbart ett parti där man inte fick tänka och tycka fritt.

Nästa steg var när exet började kopiera det jag skrev på bloggar, min egen och andras också efter vad jag förstår, och satte igång att skicka mejl på mejl på mejl (5-6 stycken, trodde hon) till distriktets ordförande med detta, UTAN att jag fick veta det på en månad. Hur länge det sedan pågick vet jag inte.
Jag har sedan inte fått någon närmare information.
Därefter har andra saker i partiet hänt som för mig visar att det är ett parti med mycket lågt till tak, enligt mina mått mätt.

På en av bloggarna hade en upprörd kvinna läst vad jag hade skrivit på min blogg, vilket var ett skämt, om att jag hoppades att om vi återuppstod skulle jag se ut som jag gjorde vid 20 års ålder och att de jag ogillade skulle vara i helvetet och jag i himlen. Detta var alltså, givetvis, ett skämt, men hon informerade biskop Åke Bonnier på hans blogg och skulle skriva till KD och till En levande kyrka.

Jag kände bara att vad in i hela fridens dagar är detta? Uppfattas Kristdemokraterna som någon sorts polisiär myndighet som man rapporterar det man anser är felsteg hos förtroendevalda till? Det var ju värre än om jag hade lagt ut rasistiska tillmälen på bloggen.

Jag har fått nog av att ha en sådan roll att jag känner att jag kan bli påpassad i det jag skriver och gör! Det må vara att man inom partiet inte reagerar, men bara de här upprepade hoten om rapporter känns irriterande och löjliga.

Jag bestämde mig därför igår för att lämna mina uppdrag. I min ålder ska man ha roligt och inte gå runt och reta sig på saker och ting! Så roligt är det inte att skriva protokoll och att gå runt med partibroschyrer och tidningar. Det kan någon annan få göra!