Anhöriga verkar ha glömt min existens. Vännerna är långt borta.
Det är tomt, tyst och ensamt här med katten.
Då gäller det att sega sig upp, ett steg i taget.
Igår lyckades jag dock göra äppelpajer för infrysning. Jag beundrar alltid dem som lyckas spara äpplen länge, det kan jag aldrig, mina ruttnar. Alltid något. Och så upptäckte jag att jag faktiskt tålde Voltaren vilket jag inte trodde, så knäet känns lite bättre idag.
Och så händer något ibland. Man möter någon oväntat, någon skriver, någon ger en puff framåt. Någon säger att de har tänkt på det man skrev, att man inte ska sluta skriva. Och se då börjar man se ljuset igen och man orkar till och med sortera i röran!
Så får man försöka bortse från dem som vill ta ner en!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar