Hur står det egentligen till med samhällsklimatet? måste man väl fråga sig när man läser om all denna mobbning som förekommer, inte bara bland barn på nätet utan också bland vuxna på arbetsplatser och faktiskt också i familjer och släkter.
Jag hörde för en stund sedan en intervju med hustrun till den man som tog sitt liv på grund av mobbning av två chefer, vilka nu ställs inför rätta. Hon berättade hur han hade brutits ner steg för steg.
Mobbningen följer ofta ett visst mönster som börjar med förtal, ifrågasättanden och utfrysning för att sedan bli till riktiga trakasserier.
Det är inte ovanligt att chefer mobbar, och jag hävdar att mobbning av en anställd av arbetskamraterna inte kan få riktigt fäste om man inte upplever att också chefen står bakom och öppet eller tyst stöder denna. Säkert är det vanligare i snäva och intoleranta miljöer att sådant här förekommer.
Men jag tror egentligen inte att det är omöjligt att stoppa mobbning när man märker varthän vinden blåser. Någon eller några måste öppet och aktivt stödja den utsatte. Då blir det inte lika roligt och inte totalt framgångsrikt. Mobbning kan drabba vem som helst som befinner sig på för honom/henne "fel" plats, vilket betyder att vederbörande upplevs som icke-tillhörig.
Men frågan är varför mobbningen verkar ha blivit så vanlig. Är det så att den alltid har funnits och bara har blivit synlig, eller är det så att den verkligen ökar i samhället?
Nära mobbningen ligger naturligtvis den psykiska misshandeln/trakasserierna i nära relationer. Jag lyssnade för en kort stund sedan på ett radioprogram där en psykiskt misshandlande man berättade hur han upplevde makt när han kränkte sin fru. Och psykologer talade dels om bakgrunden till varför män kan agera så och också det komplicerade i relationer med misshandel som kan vara starkt svarta OCH vita och inte grå.
Trots elände och kränkningar kan man i sådana förhållanden ha svårt att förlora hoppet om att den tidigare intensiva känslan av att vara sedd och bekräftad ska återvända. Men hur kan den det om en annan människa har kränkt och förnedrat någon? Det låter rätt så otroligt, tycker nog jag.
Vårt samhällsklimat är på många sätt hårt med hårda gränser för vilka som är inne och vilka som är utanför en grupp. Detta gäller vuxna och varför skulle det då inte också gälla barn och ungdomar? De lär ju av det de ser, eller hur?
2 kommentarer:
"Kränkta människor samarbetar inte" sa skyddsombudet till de som kränkte mig och sen ville att jag skulle se positivt på situationen.
Det är inte säkert att de som mobbar förstår vad de gör. Ofta tror de att de bara gör rätt. Det är offret det är fel på
Och är chefen inblandad och aktiv så är det svårt att få rätsida på problemen. Chefen har makt att trakassera med administrativa åtgärder.
I Svenska kyrkan finns ju även domkapitlet som har vida makt och möjligheter att trakassera och ta till åtgärder om någon anses vara ett problem eller sanningssägare.
Snällhetskulturen gör ju också att man "förstår" förövaren men dömer offret.
Ja, så är det ju! Jag börjar mer och mer inse vilket jätteproblem mobbningen är!
Skicka en kommentar