Det känns så där, tycker jag, när någon nära anhörig eller någon av vännerna har dött, som om klockan stannar upp ett tag.
Mitt eget liv påverkas starkt och känslan av ändligheten blir så påtaglig.Å andra sidan, om man ska tro på ärftligheten i livslängd, så var min far 85 år och min mor 86 år när de gick bort.
Det skulle för min del innebära cirka femton år till som ska fyllas med innehåll. Hoppas inte med kamp mot sjukdomar hos mig eller anhöriga.
Det finns de som börjar helt på nytt efter 70 år, skaffar nya relationer och nya liv. Men just nu känns relationskvoten fylld.
Mina väninnor brukar skratta när jag påpekar att det blir så många att sörja när man har haft fler än en man.
Det sägs ju att det man ångrar på sin dödsbädd, om man nu får en sådan, man kan ju dö knall och fall så att säga, är inte det man har gjort utan det man inte har gjort.
Ibland är man två som inte har gjort det man borde ha gjort. Då blir det onekligen mycket knepigare, eller hur? För vem har skulden då till att det man borde ha gjort inte blev gjort? :-)
2 kommentarer:
Satt just i kväll och hade de tankarna. Lustigt sammanträffande!
Det var när jag gjorde mig lite dåligt samvete över hur mitt beteendet mot min make varit.
Vi kunde gjort så mycket mer tillsammans. Han ville resa men det ville inte jag och han ville inte resa själv. Saknar honom.
Förstår att du saknar honom. Och så lång tid tillsammans!
Det är många tankar och känslor som kommer över en när någon har gått bort.
Skicka en kommentar