Detta är frågor som jag har ställt mig de senaste dagarna.
Jag skrev alltså både här på bloggen och på facebook om min gode vän som jag fick veta var avliden och hur detta berörde mig.
På facebook (72 vänner) var det två som kommenterade.
Därefter skrev jag om dragspel, vilket gav 18 olika kommentarer.
Har vi slutat visa medkänsla? Eller är vi så rädda för livets djupa frågor att vi skyggar?
Men tack till er som visade er medkänsla! Den värmde!
2 kommentarer:
Jag beklagar först och främst din förlust. Ålder eller relation spelar ingen roll - sorgen definieras inte av någondera.
Är vi rädda för de djupa frågorna? Åh, jag tror nog det är värre än så - många är bekväma och hittar de intressantaste undanflykter för att inte höra av sig: "jag stör nog" (det gör man inte), "hon/han/de har det svårt" (och det blir ju genast enklare av att vara bortsorterad), "jag har så mycket att göra" (vilket så klart är viktigare än att finnas till för en medmänniska som har det väldigt svårt), etc.
Jag upplever nu livet som social paria ovanpå att oroa mig för ett svårt sjukt barn. Det ger en hel del insikter om människans natur, och några av dem är inte så smickrande. Fast det är klart, vi har mött kärlek från oväntade håll också. Många vänner som man hjälpt är bara puts väck, andra har kommit till.
Jag önskar dig tröst, vila och styrka som hjälp i din sorg, och att du så småningom kommer till den delen i processen då du minns med tacksamhet och inte är lika ledsen längre.
Tack! Ja, i nöden prövas vännen, säger man ju, det är då man lär sig vilka som är de verkliga vännerna. Oron för ett svårt sjukt barn är nog något av det värsta som kan drabba en. Jag hoppas att det går er väl!
Skicka en kommentar