På den tiden när jag var reseledare på 1980/90 talen hade jag många råd till våra gäster om vad de skulle göra för att undvika att bli rånade. De skulle inte ha axelväskorna på ryggen, inte plånböcker i bakfickor, inte sätta ifrån sig sina väskor bakom ryggen eller under något bord etcetera.
Strax efter en reseledarperiod flyttade jag till Stockholm. På kvällarna när jag skulle åka till min först tillfälliga bostad efter en dag som t f rektor, var jag ganska trött. En dag satt jag på en T-banestation vid ett byte av tåg och åt något, minns inte riktigt om det var en bit bröd eller om det var en banan. Jag hade min axelväska i en rem runt armen och portföljen stod bakom ryggen! Precis där den inte skulle stå alltså! Så hände det som ofta händer i sådana sammanhang, det blev ganska mycket rörelse runt mig på något sätt, folk sprang runt bänken, men jag tänkte inte på det.
När jag sedan skulle ta mina väskor hade något dragit i axelväskan som var längre bort på bänken och portföljen fanns inte där.
Min första tanke var att jag hade glömt den i den tunnelbanevagn som jag hade lämnat, så jag väntade och for runt i vagnarna på den linjen i det ena tåget efter det andra. Till slut, när jag frågade efter portföljen i en vagn, upplyste mig en man om att jag kunde be att de skulle ropa ut i vagnarna för att se om någon hittade väskan.
Det var sedan jag insåg att någon nog helt enkelt hade snott portföljen när jag satt och åt där på bänken.
De gånger jag tidigare i mitt liv har blivit bestulen har det infunnit sig någon sorts förvirring, då jag har trott att jag har lagt de försvunna sakerna någon annanstans, innan jag har tagit in i mitt medvetande att någon faktiskt har berövat mig dem.
I min portfölj fanns en massa papper, som hade med jobbet att göra. Där fanns en adressbok med adresser, bland annat till olika hotell och restauranger ute i Europa. Vi är nu före internets tid. Och så fanns det en nyframkallad film från sommaren, och det grämde mig mest. Men det fanns inga pengar eller annat stöldbegärligt.
Dagen efter ringde polisen från Mörby. Någon hade hittat min portfölj i en skog vid T-banan. Den var trasig i handtaget, men innehållet visade sig vara intakt. Ja, det var väl inget att sno en massa rektorspapper och en ointressant film.
Sedan funderade jag över det där med att ge andra råd, och sedan totalt glömma allt som man egentligen vet, som att man inte ska ha väskor bakom ryggen, medan man sitter och äter en bit bröd (ja eller en banan) en helt vanlig kväll på en T-banestation i Stockholm.
3 kommentarer:
Vilken historia.
Jag lever i tron att ingen skall ta mina saker.
Blir himla irriterad på väninnan, när vi går i affärer och jag sätter ufrån mej väskan i något hörn och hon påpekar att jag skall hålla rätt på den. Sån är jag. Godtrogen. Klart du gjorde rätt som varnade folk. Skönt att du fick tillbaks alla dina adresser.
När jag kom hit 1979 var det lugnt i Blekinge. Inga gangstrar som åkte runt och band pensionärer, ingen som gjorde inbrott í husen. Vi hade ytterdörrarna olåsta även om vi var i trädgården på baksidan och min väninna hade bilen olåst med nycklarna i (!) på sin garageuppfart. Detta går så klart inte idag. Nu vågar man knappt öppna ytterdörren om man är ensam.
Efter några år i denna idyll i början av 1980-talet kom jag till min hemstad Malmö och handlade på ett varuhus, ställde handväskan i kundvagnen och gick runt och plockade varor. Genast kom ett affärsbiträde och varnade mig och sade att så kunde man inte ställa väskan där.
Vag gäller varningarna fick jag, trots detta, flera gånger besöka polisen i min egenskap av reseledare för att folk hade blivit rånade och slagna. En gång- fast då gick vi inte till polisen- hade en ung kille blivit av med brallorna mitt i vintern och fick åka hem i kalsongerna.
Skicka en kommentar