Inte går väl sorgen över döda föräldrar över! Den bär vi med oss. En dag inser man att de aldrig någonsin kommer tillbaka till jordelivet (Ja, såvida man inte reinkarnerar förstås.) Och ändå känns de inte döda på något sätt, i vart fall inte för mig.
Jag har normalt mycket svårt för att gråta. Men så kommer det tider, då tårarna inte tycks ha något slut. Det är som om all sorg ligger ackumulerad och lagrad tills den får fritt utlopp.
För en tid sedan berättade jag om ett foto, taget när jag var nästan 18 år gammal på min mormors 90 års dag. Många i släkten var samlade. Min bror tog kortet och med på det var också den unge man (några år äldre än jag) som jag träffade 16 år gammal och förlovade mig med vid 18 års ålder. Det blev aldrig vi två, och nu är han död sedan fem år tillbaka, upptäckte jag av en slump.
De andra två pojkvännerna från tonårstiden är också borta. Liksom tre av mina allra bästa väninnor. En av dem dog för snart ett år sedan.
När jag nu tittade på det där kortet såg jag att det bara var jag av alla dem som var församlade som ännu levde. Plötsligt kände jag mig som om jag satt där i de dödas rike.
Idag är det jättevarmt, och min gamle katt (14 år) har verkat mycket trött. Just nu har han gett sig av någonstans. Hoppas han kommer tillbaka!
En dag är sista dagen på både vår och djurens jordetid. Vi vet aldrig när den dagen kommer.
Om vi är medvetna att döden nalkas vad tänker vi då om all vår feghet under vår stund på jorden?
1 kommentar:
Min mormors begravninsdag var samma dag som min födelsedag, när jag fyllde sju år. Jag hade dittills aldrig fått så mycket pengar på samma dag som den dagen - hela 31 kr. Av givmilda begravningsgäster på Stadshotellet. Morfar dog åtta år innan jag föddes. Farfar och farmor dog ännu tidigare än mormor, men dem hann jag dock träffa. På nyårsnatten samma år som farmor hade dött, hade jag en dröm: Jag såg farmor vandra bort tillsammans med andra gamla människor. De lämnade de levandes väg och gick över ett dike och uppför ett berg.
Skicka en kommentar