Att vara whistle-blower

Varje människa som har agerat whistle-blower vet att detta ofta kostar. Och det är inte alltid så populärt bland arbetskamraterna på en arbetsplats heller. På något sätt verkar folk hellre vilja ha en skenbild utåt av att allting är bra, än de vill försöka rätta till problemen. Många är konflikträdda. Fast jag tror att det mest har just med skenet att göra. Allting ska vara fint och bra utåt.

Det är som i dåliga äktenskap, där man förtvivlat försöker hålla fasaden uppe, fastän människor i omgivningen ibland har förstått att allt inte är en idyll. Ibland är det jobbigare att ta itu med saker och förändra än att vara kvar i det  som är.

Visst kan det gunga när man har blåst på. Och någon gång kan man mötas av iskall tystnad. Så var det när jag hade reagerat förra gången när sjuksköterskorna drev lönekrav, och gamla fick sina operationer uppskjutna eller inställda och flyttades från avdelning till avdelning på grund av strejken. Det var hemskt för de gamla och sjuka, tyckte jag, och detta debatterade jag. Då fick jag påläst av både kolleger och sjuksköterskor. De såg inte riktigt vad det var jag skrev.
Men väl hemkommen från jobbet ringde tacksamma läsare och talade om hur mycket de hade uppskattat min debattartikel.

Så blir det ju. Står du på barrikaderna och gapar blir du både omtyckt och ratad. Den biten får man ta! Men det har hänt att jag har dröjt någon dag med att gå till byns affär om jag har skrivit något som kunde vara extra kontroversiellt. Man är ju bara människa! Lite får man skydda sitt skinn.

Men det gladde mig oerhört när en f. d. kollega berättade att en gång när det var problem på mitt sista jobb efter det att jag hade gått i pension, hade någon sagt att nu hade jag behövts där! Se där! Whistle-blowers behövs, även om de själva då och då blåses ut i stormen som följer på deras agerande.

Jag har sett två filmer på tv ikväll. Nu är det hög tid att krypa ner i sängen. Katten sover redan i den andra sängen.