Detta är inte alls märkligt i en tid då ideologierna ligger bedövade i bakgrunden. Men de finns. Till synes osynliga.
Det mest skrämmande, tycker jag, är de stråk av fascism som vi kan se på olika håll, utan att dessa har den direkta bruna, fascistiska färgen.
Hela grunden finns i ett starkt "Dom och Vi" tänkande, som vi
hittar på olika håll.
Är det förvånande att det fanns starka nazistiska grupper inom prästerskapet på 1930-talet i Sverige? Det tycker inte jag. Dessa drag finns kvar.
Vi som är rätt, som har den rätta, gamla, ursprungliga läran och dom andra.
En del har klara stämplar på sina kolleger. De är fel. De kan ha fel kön, fel nattvardssyn, fel sexuell läggning eller fel tro.
Just nu tacklar man på vissa håll gnosticismen, som har blivit till ett skällsord i dessa kretsar. Dom och Vi. Vi som är rätt och Dom andra.
Mest är det karlar som gapar, men en och annan höna hänger så klart med. Sådana som vill vara rätt, sådana som är så förtvivlat rädda för att bli utanförstående och som tror sig satsa på de starka.
Men fascisman rymmer ingen styrka. Fascismen är en täckmantel för rädsla och svaghet. För Dom andra kan ju vara farliga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar