Igår skrev jag om en f d kontraktsprost som inte ville ställa upp och stötta en prästkollega som blev otillbörligt förtalad på annan ort.
Jag skrev också om en väninna till mig som, när hon blev irriterad, slängde och hånade förtroenden som jag hade gett henne mot mig.
Givetvis är sådant här inga tecken på vänskap eller medmänsklighet.
Samtidigt har kanske (???) de här personerna något gemensamt. De kan ha ett personlighetsdrag som gör att om man sticker en nål i dem brister hela bubblan Puff! och de ligger där som våta fläckar, totalt tillintetgjorda.
Grandiosa personligheter tål ingen kritik. De lever i en falsk värld och i idén om sin egen totala överlägsenhet och förträfflighet.
Och de riskerar inte att satsa på fel kort. Tänk om prästen ändå inte fick tjänsten!
Om du sätter fingret på en öm punkt hos dem, försöker sticka hål på deras falska ballong rasar de samman, för de tål inte sanningen som sig själva.
De är inte unika, de är inte outstanding, att de aldrig har misslyckats (för det försöker de se till att inte göra) beror detta på att de skickligt alltid har varit den som har lämnat situationerna först; har det bränts på jobbet har de själva slutat, har deras partner i ett förhållande verkat som om han/hon har tröttnat har de kvickt själva dragit sin färde.
Då var det "jag som slutade" eller "jag som gick". Eller också är det något fel på de andra, på partnern eller på arbetsgivaren. Ja, det kan det ju också vara, men knappast alltid.
De skulle aldrig tåla, aldrig orka med att ställas inför det nyttiga faktum att man faktiskt kan misslyckas ibland.
Vänner, om det nu finns sådana för de grandiosa som mest verkar suga ut sin omgivning, ska akta sig för att säga det de ser som sanningar till den här sortens personer, för de förlåter aldrig den som har försökt ta av täckelsen till deras skenvärld.
De bryter hellre vänskapsband än de brister i sin bubbla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar