Jag är inget undantag till att vara det ondas budbärare ibland.
Igår tänkte jag på det som har hänt den senaste tiden. Dödsskjutningen av polisen tystades helt ner av pedofilhistorien i Högsby, och där var ju faktiskt alla barnen levande. Man kan kanske dessutom riskera att kalabaliken runt dem är det som eventuellt kommer att skapa ett trauma för framtiden.
Så tänkte jag också på diskussionen på vissa håll inom Svenska kyrkan där man ältar kvinnoprästfrågan och äktenskapet, men tiger om de sena aborterna.
De här tankarna måste vidare till berörda, tänkte jag, och så skrev jag några rader till den intervjuade prosten om detta.
Tror ni att han kommer att bemöta mejlet - eller tacka för de kloka orden- för de var nog kloka?
Nej, det kommer han inte att göra! Hans kostym är nämligen förmodligen alldeles för liten! Så stora män kan inte svara människor som förmodligen hade blivit brända som häxor på 1600-talet. Naturligtvis ska man överhuvudtaget inte besvära sig med att höra av sig till den sortens översittare, men jag kunde faktiskt inte låta bli att ge mina tankar vidare. Det är ju inte säkert att han läser min blogg!
Bemötandet av människor är naturligtvis viktigt för det smittar av sig på allt det man representerar. Och det verkar vara ganska så vanligt att man inom Svenska kyrkan anser att man inte behöver svara. Om detta nu beror på att man vill markera att man är vansinnigt upptagen, om den som skriver inte är värdig nog att få ett svar, eller vad det nu handlar om, så är det mycket illa. Så ska inte en kristen kyrkas representanter demonstrera en kristen lära.
Gud ser! Det är jag övertygad om. Kanske är det till och med så att han visar på var ondskan härskar genom konkreta händelser som gör den tydlig! Vad sägs om den tolkningen till ett skeende?
Vi måste alla tänka på vems budbärare vi är! Att alltid i alla lägen lyfta fram ondskan gör oss inte till det godas hantlangare!
Om inte annat så finns det ju vitsippor och påskliljor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar