Är inte historien med pedofilen på förskolan i Högsby lite konstig? Hur har han lyckats vara närgången mot så många? Fanns det inga andra på förskolan? Arbetade han ensam med barnen? Var fanns de andra när detta pågick?
Jag undrar om man kan tro på alla historierna, berättade av barn från två års ålder!
Vikarierande kyrkoherden menade att man måste dämpa stämningarna. Det kan man nog tycka. Men samtidigt minns jag ju hur man skulle låtsas som om det regnade när jag själv var så upprörd över att ha en före detta pedofildömd anställd. Ja, detta var en skola för vuxna, men vuxna elever har barn. Och så hade jag ju inte fått idén om att undersöka saken från luften.
Allt skulle tystas ner, fast jag berättade, till och med för Expressen, som ringde mig en sen kväll när jag var i Sundsvall på besök.
Efter det kom två styrelseledamöter med ett hot om avskedande. Observera inte uppsägning, utan avskedande! Det betyder omedelbar avgång utan lön, och sådant kan det ta åratal att få prövning för i AD. A-kassan kan också strypas (för hur länge vet jag inte) om man själv orsakat sin arbetslöshet. Så jag var illa ute genom mitt avslöjande.
Nåväl, nu blev det inte så. Jag hade ju ett fack också. I stället kom jag från platsen med fallskärm, väl försörjd ett och ett halvt år framöver. Men det var inte pedofilhistorien som man åberopade.
Allt finns beskrivet i ett häfte, som jag fortfarande har några exemplar av om någon är intresserad av det. Det skrevs 2002 och fick förstasides rubriker i en av lokaltidningarna.
Och bibliotek ringde bara några timmar efter det att tidningen kommit och ville köpa det!
Varför skulle jag inte berätta min historia? Alla borde berätta sina historier, så kanske det inte fanns så mycket dämpad förljugenhet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar