Det var kanske inte så konstigt att tockarna dök upp i mina eftermiddagsdrömmar just idag när det hade varit biskopsval i Lunds stift.
Vad var nu på gång?
Först såg jag bara ett myller av tockar, en del med svarta huvor och andra utan. De verkade vilsna. Vad skulle hända? Nu hade det ju varit val. Ingen var från Tyskland, utan båda ganska så tryggt från den södra delen av landet. Men en hade ju arbetat i Tyskland, men det var väl inte så stor möjlighet att han hade varit knuten till STASI, nej det var han nog för ung för.
Flocken börjar se stressad ut, där de for runt, runt...
Men så kommer Stortocken då äntligen.
Och då börjar det...
Vad hade de där kandidaterna tänkt under studietiden?
Och inte kunde de bli biskopstockar när det hade varit en höna före dem! Då hade ju successionsordningen brutits!
Gruppen ser lättad ut och alla börjar gala: " O, nej, O, nej, vi har ingen biskop, vi har ingen biskop, och vi kommer ALDRIG att få några biskopar igen när det blir en Storhöna som ska leda alla! Aldrig! Aldrig! Hela kyrkan har sjunkit och den sjunker djupare och djupare..."
Och i ena hörnet satt en tocke som inte riktigt hörde på de andra. Han satt mest för sig själv och upprepade:"Kyrkan skulle aldrig ha skilts från staten, kyrkan skulle aldrig ha skilts från staten." eller också sade han "De politiska partierna har inget som helst inflytande, nej, de politiska partierna har inget som helst inflytande!"
Och så satt där en annan- ogift- som bara gol om att man bara skulle få gifta sig i kyrkan. Ingen som inte var religiös behövde gifta sig. Så han skulle ändra hela den svenska äktenskapslagstiftningen. Det hade han föreslagit de andra där i fan cluben, så nu blev det så klart så.
En tredje tocke satt och gol : " Gå till Moderskyrkan, gå till Moderskyrkan i stället! Där är inte förfallet så stort! Man behöver inte diskutera äktenskap, för de manliga prästerna har ju sina korgossar under sina vingars skydd..."
Men visst saknades någon idag? Den där lilla hönan, som alltid försökte göra sig så stor! Var fanns hon? Satt hon kanske hemma och försökte tänka ut vilka av alla dem som hade bett henne lämna fältet som var mest förälskade i henne? För så måste det ju vara, för annars hade de väl inte svarat henne och bett henne dra...?
Nå, till slut ställde sig alla i ring och höll varandras fjädrar och gol i kör: " Vi är de förlorade! Herre förbarma dig!"
Då såg jag något på ett moln. Det måste väl vara deras Herre som hade klättrat ur trycksvärtan och satt sig där för att titta på dem. Han skakade bara på sitt huvud, gång, på gång, på gång!
För nog behövde tockesamlingen hjälp alltid, men vad skulle han göra? Då dök det upp någon vid hans sida, nej, jag tror inte det var Kristus, kan det ha varit Paulus...? Men, då vaknade jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar