För ett par år sedan, då jag ännu inte hunnit få en välfylld almanacka i mitt nya liv, var jag anmäld till en retreat nere i Skåne. Dagarna före hade jag suttit fördjupad i studier i fransk samtida kultur och varit i stort sett isolerad här i "obygden" med katten. När jag så skulle iväg blev det storm, och jag körde inte ner.
Men, frånsett detta, kände jag minst av allt i det läget för tre dagars tystnad. Tvärtom behövde jag samtala med människor.
Det finns vissa uppfattningar som verkar sitta som berget hos människor och som man ständigt hör och läser om i media.
För det första förutsätts det att alla människor har vansinnigt mycket att göra. Så är det inte alls. Det finns givetvis många människor som har svårt att fylla sin vardag med något vettigt.
För det andra verkar det som om alla har otroligt gott om pengar, och detta ska då inte minst gälla oss 40-talister som när vi nu pensioneras framställs som om vi bara kunde resa vart vi ville och leva lyxliv. Detta stämmer naturligtvis inte heller.
På vårt årsmöte i KviSk i Lunds stift framkom det önskemål om möten där man kunde samtala om kristen tro, opretentiösa möten.
Visst, många av oss rusar fram genom livet, men betyder detta också att vi verkligen har kontakt med varandra och med vårt eget inre? Hur mycket tid går inte åt till att stillatigande lyssna på andra? Hur mycket tid är vi inte åskådare i stället för medagerande? Hur mycket av denna tid bidrar till människors känsla av utanförskap, och gör oss till just åskådare till Livet? Nog behövs det retreater, men det finns säkert också behov av mötesplatser för samtal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar