Min ålder kanske inte syns i ansiktet precis, men den känns i kroppen. Så brukar jag säga när någon säger att de inte tror att jag är så gammal som jag är.
Men man är tröttare nu. Jag beundrar dem som jobbar till 67 års ålder. Verkligen!
Ibland går det så där trögt också, och allting tar längre tid. Som idag. Jag har varit duktig, tycker jag själv, för jag arbetade noga med boken till tyskan till universitetet idag. Den var intressant, annorlunda, skriven av till Tyskland invandrad ryss. Därför var språket lätt, korrekt skoltyska utan personliga utsvävningar.
När jag hade läst den tänkte jag på hur litteraturen i Sverige ofta är. Vanlig. Böcker som så många andra, ofta skrivna av journalister. Och då kom jag att tänka på vad jag hade hört utlänningar/invandrare säga om svenska hem. De såg, enligt dem, alla ut som tagna ur en IKEA-katalog.(Nej, de hade inte varit i mitt hem!)
Man kan också se på vilka som framträder i media. Det är som om det fanns en total fantasibrist ibland hos dem som handhar programmen, samma människor och saker som man ibland har hört till leda. Jag ska här inte nämna några speciella.
Är vi fyrkantiga? Är landet så litet att vi inte kan vara unika?
Jag funderar. Man skulle kanske läsa mera litteratur från andra kulturer.
Och det skulle kanske inte vara så dumt att röra sig lite och börja resa igen. Eller ta tag i de där halvfärdiga manuskripten och skicka in dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar