Varje morgon svär jag över mig själv. Hur har jag lyckats åstadkomma denna kropp som jag bär som en tung börda just nu? Och hur ska det gå när jag ska guida eller bara när jag ska på fortbildning? Jag vet ju att åtminstone det ena knäet tar stryk av kilona.
Egentligen tror jag inte att man som överviktig ska läsa bantningsrecept, utan jag tror att man ska iväg till en terapeut, men sådana tror jag inte på.
Det sägs att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom- eller vad det nu är man säger, men något är aldrig för sent.
Men när är det för sent att återvända till sin normala kropp? Och varför lever man så destruktivt att man sitter på baken i månader och den enda motion man ger sig är när man går fram och tillbaka till kylen? Nästan så i vart fall, även om jag har dragit mig ut med gåstavarna vissa dagar.
Jo, jag anar sanningen långt inne. Det är skillnad på att leva sin dröm och att leva i sin dröm.
Så länge man är tjock kan man inte en massa saker. Då sitter man där i sin oföränderlighet. Saker är som de är, och inget går att förändra, för tjocka människor har ett stort handikapp i vår tid.
Ibland tänker jag på invandrarföreningen som jag är medlem i, där bredhöftade och mulliga kvinnor stolt dansade med sina stora kroppar på vårt årsmöte häromåret. De hade nog män som älskade deras former. Svenska män verkar tro att de ska älska med klädhängare.
Det är aldrig för sent, så länge det finns liv finns det hopp. Ska jag ta mig ut i förrådet nu för att hämta in en bokhylla som jag behöver i huset? Ett steg mot ett nytt liv, att få ordning på alla böckerna. Sedan får jag väl ta en nästan-vår- promenad i vårt nyskövlade (de har skogsavverkat) skogsområde och tänka att idag är första dagen på mitt nya liv! Kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar